Liksom månen drar vattnet till sig
Liksom månen drar vattnet till sig. Vem av oss
har då inte någon gång gripits av en häftig
längtan att sadla sin häst och lustigt ropande
rida ut i galopp över ris och sten, glömsk av
att hästen lätt skrämd av ett prasslande löv
faller i sken, och man blir då som i en snabbt
uppflammande dröm varse sin onyttighet: ett
förslösat liv och en bitter död.
– Tua Forsström
fra samlingen Marianergraven (1990)
Rullerusks rablerier 
25. februar 2010 at 10:24 am
Dette diktet tror jeg aldri jeg har lest. Selv om Tua Forsström er en av mine favoritter. Kanskje jeg ikke har lest den diktsamlingen. Det må jeg gjøre noe med. Sporenstraks.